Redovisningarna var personliga i sina
uttryck detta bidrog till att vi lärde känna varandra på ett fint
sätt i klassen. Alla hade valt att framföra sin presentation på
sitt egna sätt vilket gjorde att man med största nöje och
nyfikenhet såg fram emot den redovisning som stod näst på tur.
Alla imponerade stort på mig och skapade en växande nervositet
inför min egna redovisning då jag hade min nästan sist.
Under dessa veckor har vi tillsammans
lärt oss och delat med oss av varandras erfarenheter, kunskaper,
utforskande och undersökande via bloggar, handledning och
presentationer. Det var en stor variation och bredd på arbeten både
i val av metod och innehåll. Genom att följa andra på bloggen har
jag själv fått nya idéer på hur jag ska gå vidare i min egna
process. Och genom att dokumentera på olika sätt i min blogg har
jag själv fått syn på mitt egna lärande under tiden. I det
gemensamma lärandet via bloggen och handledningarna har vi kunnat
stötta varandra och fått hjälp om man kört fast.
Eftersom alla i klassen har olika
kunskaper och erfarenheter inom bildämnet och visuell kultur blev
resultatet av gestaltningarna att vi
ska få prova på ännu fler workshop med hjälp av varandras
specialiteter, vilket är fantastiskt.
Det blev även workshop under
redovisningarna. Detta var både nyttigt och lärorikt ur ett
metaperspektiv. Det är just görandet som får kunskap att fastna
hos mig. Learning by doing kan också utveckla ett mer elevcentrerat
och anpassat skolarbete. Under min redovisning valde jag att göra
mina klasskamrater delaktiga genom en hattparad. När vi muntligt
reflekterade över vad vi åstadkommit fick vi via dialoger och
frågeställning ur ett sociokulturellt lärandeperspektiv
synliggjort ytterligare ny kunskap för varandra. Genom att jag själv
var delaktig skapades en större förståelse för vad mina kommande
elever kommer uppleva under lektionstid.
Min slutsats utifrån ett didaktiskt
och pedagogiskt perspektiv är att jag har lärt mig hur olika elever
lär sig och att alla har olika förmågor och styrkor.
Jag har efter min redovisning förstått
hur viktig den personliga processen har varit och att ta hela
lärprocessen genom sig själv.
Det är först nu efteråt jag börjar
förstå varför vi gjorde som vi gjorde. Att inte ha ett färdigt
slutmål
och bara köra på och ta in sin
omvärld var hela poängen. Jag gillade öppenheten och nyfikenheten
som gjorde mig spontan och djärv. Hur jag fick syn på andra saker
genom min gestaltning var en kick och en lyckokänsla för mig. Hur
det ena ledde till det andra utan något rätt eller fel kändes
underbart och jag fick en insikt i att en gestaltning aldrig kommer
få ett slutmål.
Jag har hittat ett nytt arbetssätt att
utveckla och jag kommer se på skapandeprocesser med helt nya ögon
efter denna berikande erfarenhet. Det var förmågor som kom
omedvetet och kanske lite undermedvetet som gjorde att jag
utvecklades på flera olika plan. Genom att praktiskt genomföra
gestaltningen lärde jag känna mig själv på ett nytt sätt. Där
öppenheten gav vägledning in i skapandet.
Genom att jag förändrade mitt
förhållningssätt till min omvärld under dessa veckor kom det
mesta till mig av sig själv. Jag befann mig mer i nuet och blev mer
öppen och spontan i allt jag tänkte och gjorde. Det har gett mig
mer glädje och jag har blivit mer nyfiken till att utforska min
kreativitet. Jag ser ett större sammanhang i det jag gör och jag
har förstått att mönster och strukturer finns i allt jag möter.
Jag har lärt mig att ta form och gestalta utifrån det. Detta passar
mig bra då det ger en fri spelplan tillsammans med mina sinnen. Jag
har hittat ett nytt sätt att utforska världen på vilket jag kommer
ta med mig till klassrummet in i framtiden.
Om jag återkoppar till min gestaltning
så var det analysen av de bilder jag tagit på graffitikonstnärens
Shai Dahan vernissage i Göteborg 13/3 som belyste ny kunskap om mig
själv. Att det hela handlade om att sätta ord på mina känslor om
min hatt. Vad jag var rädd för, på vilket sätt jag konfronterade
mina känslor och hur jag ordnade upp det hela. Jag har klargjort ett
nytt mönster för mig själv och resan genom fyra veckors
gestaltning landade i något helt annat än vad jag trott från
början. När jag landat och förstått vad jag åstadkommit med min
gestaltning blir jag så tacksam över min nyfunna kreativitet som
åter börjat blomstra inom mig. Jag känner mig starkare som person
och vågar tro mer på mitt egna skapande.
När jag analyserar mina egna bilder
jag spontant tagit under gestaltningen ser jag mönster och
strukturer jag inte tänkt på tidigare. Jag är nu otroligt nyfiken
på hur jag kan gestalta dessa mönster och strukturer jag kommit
fram till rent visuellt och det är först nu min gestaltning börjar
inta en ny form med fart och energi.
Det
är just en önskan om
att
eleven ska utveckla en så kallad handlingskompetens där
inlärningssynen ligger i processerna hos individen. Detta
implementeras med hjälp
av
gestaltningsprocessen
och
som därmed
kräver metakognition där eleven reflekterar över sitt egna
lärande. Anpassad
undervisning innebär att läraren tillrättalägger och iscensätter
situationer så att eleverna utmanas på sin nivå. Samtidigt som
utmaningen
ska ligga på en sådan nivå som motsvarar den proximala
utvecklingzonen.
Emotionella
tillstånd är en del av lärprocesserna. Att bedöma värdet av en
händelse kräver känslomässig reaktion
(Gärdenfors, 2010).
Det
är precis vad min slutsats blir av dessa fyra veckor.
Jag
har blivit berörd och vuxit med uppgiften
och fått ny
värdefull
kunskap.
Här igenom en ny
erfarenhet om vad ett gestaltningsarbete representerar fick jag syn
på massa bra tillvägagångssätt, arbetssätt och nya perspektiv på
lärandet lika så bildning som utbildning.
Hatten var för mig ett
uttrycksmedel för stämning och ett redskap till att möta estetiken
i allt jag ser. Hatten gjorde mig glad och framkallade det vackra och
den sinnliga inom mig. Hatten är en färgstark symbol som blir till
konst i mina ögon. Den har också fungerat som ett verktyg vilket
gjort att jag vågat mer och utmanat mig till allt som varit ett
motstånd från början. Jag har fått en mycket personlig relation
till denna mikroartefakt som hjälp mig att sätta ord på mina
känslor genom dikter och tolkning av egna och andras bilder.
Referenser:
Gärdenfors, P (2010)
”Lusten att förstå”
Shai Dahan
Graffitikonstnär från New York
Pragmatismen och
sociokulturella lärandeteorier
Förebilder:
Vår natur
Karismatiska människor
och deras identitet
Hattar som bär på
historia och som berättar
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar